Bonde söker fru - kärlek åt alla

Jag har fått många frågor om varför jag är med i Bonde söker fru- kärlek åt alla. Och inte minst varför jag valt ut att dejta vissa brevskrivare. Det och mycket mer kommer jag berätta om här i min blogg.

Det är bara kul om du vill ställa frågor till mig eller kommentera inläggen. 

 

Nu är det spännande, jag sitter i bilen på väg till Clarion hotell på söder i Stockholm. Ingen lång färd eftersom jag just lämnat Västmannan gatan, Ina och en kul helg i storstan. Jag ska äntligen få träffa de andra bönderna. Det är kvällen innan inspelningarna ska börjar, vi ska äta middag ihop med hela produktionsteamet och övernatta i stan innan vi drar ut till Siggesta i gryningen. Jag har funderat mycket på vilka bönder det skulle bli som jag ska tillbringa dagarna med ute på Siggesta gråd? Nu ska  jag äntligen få veta.
 
En dammig bakdel
Det är juni och högsommar i hela Sverige, ungdomarna slutar skolan och det är partystämning i hela Stockholm. Det vibrerar spänning och förväntan. För många börjar en ny tid, för andra ett efterlängtat sommarlov. För mig är det förhoppning om något nytt, kanske ett nytt liv. Min energinivå är på topp, jag är sprudlande glad och förväntansfull. När jag svänger in till hotellets parkeringshuset har jag en vit bil framför mig, när jag kommer närmare ser jag att den är riktigt skitig baktill. Det måste vara en av de andra bönderna, bilen har helt klart kört på dammiga grusvägar. Inga storstads bilar ser ut så. Biljettautomaten strular vid infarten, en lång kille sitter i bilen det ser jag, nu sticker huvudet ut han pratar med någon i högtalaren. Åh det är Magnus, jag känner tydligt igen honom. Bonde nummer två. Vi träffas vid hotellingången när vi har parkerat våra bilar. Vi börjar snacka direkt eller rättare sagt jag dyker på honom med tusen frågor så klar.  Vi checkar in och bestämmer oss för att sätta oss i solen på uteserveringen och ta en öl och invänta att de andra två deltagarna ska dyka upp.
 
 

De fyra bönderna
Magnus får ett telefonsamtal från produktionen, middagen för oss ikväll är inställd. Ni får gå ut och äta själva. Vi blir båda riktig sura, varför har vi stressat hit, varför ringer dom och säger detta nu en timme innan vi ska ses? Det visade sig att vi alla hade haft önskemål om att få komma direkt till Siggesta nästa morgon med då fått veta att det var en viktig middag för att lära känna produktionsteamet och varandra….. dålig start men ja ja det blir som det blir. Inga problem tänkte jag, jag har bott flera år på söder så jag tar gänget till ett trevligt ställe.

Vi sitter i solgasset och småsnackar, en välklädd kille med solglasögon sätter sig vid bordet bredvid oss. - Magnus är inte det Henrik? Magnus kollar, jo det är det. Bonde nummer tre. Hallo Henrik, här är vi kom och sätt dig med oss. Så kul, nu sitter vi där och chattrar som om vi känt varandra i evigheter. Vem blir den fjärde bonden som kommer? Det var olika gissningar från oss alla, så jag gick till receptionen. Det är så att vi väntar på den fjärde personen i ”bonde” gänget. Jag skulle behöva veta om han eller hon har checkat in?  Nej personen har inte checkat in. Jag drog en rövare, kan du säga vem det är? Nej tyvärr jag får inte lämna ut några namn. OK, kan du säga till ”henne” att ringa mitt nummer när hon checkar in? Javisst jag ska säga till henne när hon kommer. Killar det är Leonora vi väntar på, va hur vet du det? Jag drog en rövare i repan och tjejen sa att hon skulle säga till ”henne” så det kan bra vara Leonora vi väntar på. Och mycket riktigt, en stund senare anslöt Leonora. De fyra bönerna var samlade.

Första mötet
Vi hade checkat in i vårt urfina och mysig ”bonde hus” på Siggesta gård. Här bodde vi avskilda från alla andra nere vid vattnet. Brevskrivarna bodde i hotellrummen i herrgårdens flyglar så vi kunde inte se varandra. Schemat var späckat och inspelningen hade börjat redan då vi anlände med våra bilar till gården. Vi bönder samlades i huvudbyggnaden, där riggades det upp inför speed dejten och människor kom och gick. Någon strök Lindas skjorta, andra pratade telefon. Det verkade vara lite organiserat. Kunde man kanske få lite vatten, kaffe, en frukt eller nötter? Vi hade varit uppe sedan 5 på morgonen, ätit frukost kl 6 och nu började klockan närma sig lunch. Produktions teamet hade sin egen sponsor dryck och vatten flaskor, men ingen tänkte på oss. Det kändes lite konstigt vi surnade till lite och jag bad om lite dryck och något att äta. Motvilligt plockades de fram av en sur dam, som tillhörde Siggesta gård, detta var tydligen inte beställt. Jaja vi fick vårt vatten och kaffe. Under tiden vi väntade på att allt skulle dra igång gjorde jag en härlig ny bekantskap i Mia Högfeldt, Lindas sminkös, ja hon har en egen sminkös. En helt fantastisk kvinna som sminkar många kända ansikten som du ser i TV ruta. Innan vi skildes åt fick jag hennes bok Make UP, så himla gulligt av henne. Vissa personer glömmer man aldrig även om man bara träffats en kort stund.

 
Snart skulle vi få gå ut på trappan och träffa våra brevskrivare. Linda anlände och vi satt och snackade en liten stund med henne. Stämningen var hög, tror också några var riktigt nervösa. Nu var de snart dags. Brevskrivarna skulle placeras vid sina bord i den vackra tärdgården på huset baksida. Vi fick inte se dem innan vi skulle komma ut på trappan så vi blev infösta i ett av huset alla vackra rum på framsidan tills alla var på plats.
 

En saknas 
Linda gick ut på trappan och började prata med brevskrivarna, nu var vi redo. Vi öppnar dörren och går ut, där sitter 18 st förväntansfulla personer som applåderar högt. Vilken härlig entré. Jag tror även att några busvisslade, kommer inte riktig ihåg för när jag vänder blicken till ”mitt bord”, så blir det många tankar. Shit, där sitter bra fyra, det ska vara fem, är det en till som inte kommer, har dom bytt ut någon? Jag känner inte riktigt igen en person. Linda förklarar att jag väntar ytterligare en brevskrivare som är på ingång. Hans tåg var försenat. Senare berättade Tore för mig att han tyckte att jag såg lite nervös ut, men det var jag inte alls, bara förvirrad. Jag gillade verkligen det här, att träff nya människor, göra och uppleva nya saker och att stå framför kameran. Yes, att stå framför kameran, jag älskade det. Att kunna vara sig själv och fatta sig snabbt. Det var urkul. Kanske har jag varit skådis i mitt förra liv, det känns nästan så. Vem vet.
 

De brevskrivare jag skulle speeddejta var kanske inte riktigt de jag hoppats på och drömt om. Men nu var det som det var. Avhopp hade gjort att nya brevskrivare med kort varsel fick komma in. Inte helt mina val. Jag hade bestämt mig för att ge alla en ärlig chans att visa vilka de var. Vara öppen och intresserad. Intervjusituationen, dvs att intervjua människor är ju min ”bakgata” och något som jag tycker är superkul.  Så speeddejterna såg jag verkligen framemot. Alla människor har något spännande att berätta, om man bara ställer rätt frågor.

Jag sitter i ett vackert rum i huvudbyggnaden och väntar på min första dejten, två kamerateam finns också i rummet. Jag tittar på kamerakillen som står placerad snett framför mig till höger. Jag tittar igen, vänder snabbt bort blicken men kan inte låta bli att kolla igen. Tittar in i ett par vackra gröna ögon. Wow det stod faktiskt en riktigt snygg kille bakom kameran. Helt klart min typ. Han skulle ju suttit i stolen framför mig inte varit bakom kameran, hann jag tänka innan det knackade på dörren.

Presentera dig på 5 min
Dörren öppnas och in kommer Tore. Pigg och glad som en lärka. Han hade lätt för att prata och kändes som en bra kille, vi skulle nog kunna ha kul ihop. En fråga jag ställde till alla var, om du skulle imponera på mig och bjuda mig på en riktigt trevlig dejt vad skulle vi göra då? Med Tore skulle jag få åka till Balsberget, ett litet berg vid en sjö utanför Kristianstad. Det han inte visset var ju att jag är uppvuxen inte långt därifrån och har varit där jättemycket. Där skulle vi ha pick nick, trevligt men nej jag lyfte inte från stolen direkt.

Alberto skulle ta med mig på en koncert med First Aid Kit, det lät kul, dom är bra. Men nja inte heller där lyfte jag från stolen. Aliresa skulle ta med mig på en biltur, vi skulle bara köra iväg. Okey vart ska vi åka då? Nja det vet jag inte vi bara kör. Men ska vi hamna i Södertälje eller Spanien? Nja det visste han inte. Nej inte heller det fick mig att lyfta, men lite spännande kunde det bli.
 
Dejt 2 var Christer, ”hästomanen”  jag hade inte sett honom innan han kom in genom dörren. Jag fick en mindre chock, han var ju en gammal man. Såg inte alls ut som på fotot. Minst 20 år äldre. Men oj hur gör jag nu. Det fick bli ”hästsnack”. Han hade gjort massa spännande saker i hästbranschen, hade jobbat på Hovstallet, flyget dyrbar hästar över hela världen. En riktig hästkarl. Det var kul att lyssna på hans berättelser. Snacka hade han inga problem med. En rolig ”snubbe”
 
Dejt 3 är Alberto, en försynt, vänlig och mycket trevlig person med intresse för historia och ”sånt som funnits länge”.  Tyvärr hade vi inte mycket gemensamt.
Dejt 4 öppnar dörren, Alireza smyger in, väldigt lugn och försiktig. Här gällde 1000 frågor, få honom att prata och känna sig bekväm. Det lossnade lite och han började berätta om sig själv. En snäll, vänlig och genuin person.
Sista personen in var Hans Erik, han är jättenervös, och så ska han börja dansa och trycka sig mot mig. Det är det absolut värsta jag vet. Jag försöker få honom att sluta och hålla honom på avstånd, men han ville bara fortsätt sin polka. Han var inte alls den person som han beskrivet i brevet, även han hade skickat med ett gammalt foto och dessutom kände jag att den ålder han uppgivet inte kunde stämma.
 
Det var jättekul att speddejta jag hade kunnat sitta där hela dagen, hade behövts 5 till......Men helt klart några jag ville lära känna mer. Man vet ju aldrig.
 

Får inte umgås
Vi fick bara träffa våra brevskrivare när kamerateamet var med och vi skulle spela in olika sekvenser. Och det var inte jättemånga minuter åt gången, resten av tiden var de inspelningar på olika håll. Varje bonde har sitt filmteam, så mitt team följde både mig och mina brevskrivare. Det samma gäller produktionsteamet och deltagarna i programmet. Vi umgicks inte, sågs inte mer än när det var inspelningstid. Alla höll till i sina ”läger”.  Om intresse skulle uppstå, viket så klart har hänt, mellan någon som jobbar i teamen och en deltagare i programmet så blir det inte bra. Det får inte hända. Jag tror tom personen blir av med jobbet. Så att försöka snacka med den där snygga kamerakillen var inte att tänka på.  Hade det varit i ett annat sammanhang hade jag inte tvekat. Jag hade direkt börjat prata med honom och bjudit ut honom på en öl. Som tur var han inte i mitt filmteam.

För att hålla koll på att vi följde dessa strikta regler hade vi en ”kärleksvakt”, Emelie, hon var med oss hela tiden i vårt bondehus. Hon till och med följde med oss från huset till ställen där vi skulle ha inspelning, hon hämta mat till oss och följde med oss och handlade. Vi fick inte lämnas ensamma en sekund utanför huset. Det gjorde absolut ingen för hon är en superhärlig och rolig tjej som snabbt smälte in i vårt skojfriska gäng. Hon hade så klart också en annan roll, att rapportera stämningen och hur våra tankegångar gick kring våra dejter och vår situation till produktionsteamet. Men klart att det hände saker som hon inte kände till, när det gäller kärlek är allt möjligt.

Speeddejterna var avklarade och redan i morgon förmiddag skulle vi bjuda in de personer vi ville fortsätta att dejta. Att en så snabbt skulle få åka hem är ju lite tråkigt och ledsamt. Alla vet spelreglerna och är säkert beredda när det väl händer, tänkte jag. Den som skulle få lämna hade bara fått träffa mig i 5 min. Det visar sig nu när jag sett programmet att han inte alls var förberedd på att han skulle få åka hem så fort. Det var ledsamt att se honom besviken.

Mina dejter, livet i Bondehuset och bakom kulisserna kan du läs mer om i kommande bloggar. Nästa vecka ska Tore gästblogga något som jag i alla fall inte vill missa.
Ha en fin vecka och stressa nu inte för mycket, snart är det jul.

Läs hela inlägget »

Den vita bilen rullande in på gårdsplanen, filmteamet var på plats och jag mötte Linda utanför huset.
Solen sken och det var en underbar dag i slutet av maj. Nu skulle jag få mina beundrarbrev. Man har ju sett när Linda kommer till gårdarna med stora lådor fyllda med brev, jag hoppades så att jag hade haft fel i mina funderingar, att jag inte skulle få några brev eller väldigt få.
Överraska mig nu Linda, tänkte jag.  Linda hoppar ur bilen med ett gäng brev under armen. Shit, det ser tunt ut.  Fasen ännu färre än jag tänkt mig. OMG hoppas att det i alla fall är något brev som är rätt.
 
TV debuten
Casting programmet där vi åtta bönder skulle presenterats på TV4 sändes i början av april. Hela familjen var samlad hemma hos mig. Vi knödde ihop oss i sofforna, åt pizza och drack vin. Stämningen var hög. Jag var jättespänd på hur det skulle vara att se sig själv på TV. Åh där kom jag, "hej Marie heter jag, är 55 årig hästbonde från Kristianstad" Riktigt kul faktiskt. Jag var supernöjd med hur dom hade klippt ihop min presentation. Det känds bra. Det var jättefina presentationer av oss alla. Äntligen fick jag ”lära känna” de andra bönderna. Så kul att se oss alla. 

Åh så kanonspännande, nu var vi igång på riktigt. Äntligen kunde jag berätta och prata om det jag själv vetat i flera månader men inte fått prata om. Nu var det äntligen officiellt att jag skulle vara med i årets Bonde Söker Fru. 
Expressen var först, redan undertiden programmet sändes kom den första artikeln. Dom hade intervjuat mig tidigare på kvällen. Kommande dagar blev det många Radio och tidnings intervjuer. Intresset för programmet är stort.  Men också för mitt tidigare samboliv och varför det hade tagit slut. Något som jag bestämt sagt att jag inte vill prata om, men tyvärr har det kommit ut små delar ändå. Nu ville jag att det skulle det handla om framtiden.

En skitkul radiointervju gjorde jag på Radio Kristianstad. I slutet av intervjun skulle jag få se bilder på fyra kända män, jag skulle välja den som jag tyckte bäst passade som min dröm man.  Först var det Ernst Kirchsteiger, nja inte riktigt för mysig och kanske lite mesig.  Artisten JC, nja lite för mycket guldkedjor. Mikael Persbrandt, ja skitsnygg och klart spännande men kanske lite för häftigt humör för mig. Ola Conny, visste jag inte riktig vem han var men han ser snäll ut men tyvärr inte min typ. Ja ni hör ju själva det här blir inte lätt. Jag är kanske lite kräsen…

Åtta bönder i två program
Efter lanseringen av alla bönderna förstod jag ganska snabbt att jag inte skulle bli en av de fyra bönderna i Bonde söker fru på TV4. Jag hade tuff konkurrans. Susanna hade ju en given plats, hon är en underbar person, rolig och snygg. Och hon skulle få mycket brev och rätt sorts killar att välja bland det var jag säker på. Simon var såklart självskriven, trevlig och ser bra ut. Andreas var glasklar, hästveterinär OmG han kommer få tonvis med brev, vilket han fick. Men jag hade av misstag fått höra att han hade hoppat av. Sen var det nog hugget som stucket om det skulle bli Henrik, Per eller Magnus. Mot slutet förändrades spelplanen. Leonora som var med förra året skulle få en ny chans, hennes popularitet är enorm så det var ju en hit att hon tackade ja. Och så dök Erik fågelbonden upp, både snygg och trevlig. Så nu blev det lite svårt att gissa. Men min gissning var att Susanna, Simon, Erik och Leonora skulle vara med i TV4. Inte helt rätt. Bara nästan.

Bonde söker fru eller Kärlek åt alla
Det var först på brevutdelningen med Linda och rullande kamera som jag skulle få veta om det blev Bonde eller Kärlek åt alla. Visst hade det varit superkul att kunna bjuda med 5 snygga män hem hit till Munkeberg, så klart att jag hoppades in i det längsta att det skulle bli Bonde även och jag förstod att det nog inte skulle bli så. Vad är det som avgör vilket program man kommer att medverka i? Jag vet absolut inte men om jag får gissa, så dom som får rätt urval, dvs där det kan finnas ett par alternativ till riktiga romanser, dom ligger nog högst upp. Då kan det bli riktigt bra och spännade TV. Lite intriger. Sen ska du ju kunna välja ut 10 st som du är intresserad av att speed dejta på Sundbyholm. I kärlek åt alla väljer du ut 5 st brevskrivare som du vill dejta så det är ganska stor skillnad.

Desto närmare brevutlämningsdagen jag kom desto mer sa min magkänsla att det här nog inte riktigt kommer bli det hoppats på. Det kom en hel del brev direkt till mig och kvalitén på dessa var ju inte så att jag ramlade baklänges direkt. Avsaknad av marknadsföring av mig och några till gjorde dessutom att jag blev orolig, dom hade lovat extra insatser men dom uteblev. Vad är det som händer? jag kanske inte ska vara med, kommer Fremantle ringa och säga att dom byter ut mig? Under en längre tid trodde jag verkligen det.
 
Breven på bordet
Nu var Linda och filmtemet här. Det verkade ju faktiskt som jag ska vara med men du vet inte vad Linda kommer säga förrän kamerorna rullar. Nu satt jag och Linda där vid poolen och det var det dags att kolla in min lilla brevhög. Det var jättekul att träffa Linda igen, alltid glad och positiv. Kamerorna rullar. Breven kom upp på bordet. Det var ju inte så illa ändå, det var faktiskt ganska många brev. En del såg misstänkta ut, var det ”fake” brev?  Har dom lagt in lite tomma kuvert så det ska se mer ut, tänkte jag. Men kuverten innehöll riktiga brev. Många mailar in sina brev och då läggs dom i lite färgglada kuvert. Linda tog fram några brev som hon trodde skulle intressera mig.

Det var det Tore, oerhört välskrivet och intressant dessutom på fint brevpapper och riktiga foto, Jyrki som skrev lite speciellt men bra, Alireza som hade skrivet för hand och ritat en gullig bild där han och jag satt och fikade, och så läste vi några till.
 –”Dom andra då ska vi inte läsa dom?  Dom får du läsa själv sen i lugn och ro. Någon hade gjort ett första urval till mig, och det hade dom gjort bra. Vi läste breven, diskuterade skattade och hade kul. Det var bestämt att jag skulle ringa Jyrki. Men innan jag ringde upp honom berättade Linda att jag skulle få bjuda in honom till Siggesta för jag skulle inte dejta någon hemma på gården. Yes, då är jag fortfarande med i matchen. Det var jag ju dessutom beredd på så det kändes bra.

Lite spännande att ringa upp en okänd man framför kamerorna. Vet han att jag ska ringa? Nej, bara att det eventuellt kan bli så….. OK nu ringer vi honom. Hallo Jyrki! Han lät glad och var lättpratad. Hmm ja riktigt trevig faktiskt. Det kanske inte blir så tokigt ändå. Vi läste dom andra breven och där fanns några som var intressanta men inga, wow you blow me away. Det va allt från en ung grönsaksodlare till en äldre sjukpensionär, ja hela registret fanns där.
 Jag tog min syrra till hjälp, hon tyckte jag skulle vara positiv och se att det faktiskt var jättemånga bra brev att välja mellan. Men när hon också läst alla breven kom vi båda fram till vilka 5 som jag skulle bjuda in.

Tyvärr blev det av olika anledningar inte de 5 som jag hoppats på som kom till Siggesta. Det blev många samtal med produktionen, ångest och vånda innan det stod klart vilka det skulle bli som jag skulle träffa på Siggesta.
Jag är så oerhört glad att jag fick komma till Siggesta och träffa mina brevskrivare där. Men mer om det i nästa blogg, då blir de speed dejting något jag aldrig tidigare har testat. Men gärna gör igen, det var superkul.
Ha en fin vecka!

Läs hela inlägget »

I förra veckans avsnitt av Bonde söker fru-Kärlek åt alla på TV4 play kunde du se hur jag lämnade gården och sa hej då till mina brevskrivare. På Sjuan tog jag Tore på en rid dejt, det blev grillfest och enligt vissa, skandal.
Mer om detta och vad som händer lite bakom kulisserna kan du läsa mer om i kommande bloggar. Idag ska det handla om min fösta TV inspelning av Bonde söker fru. Programmet som skulle presentera och marknadsföra mig, min dejting annons.
 
Kameran rullar
Jag hade just släpp ut hästarna när jag såg den vita bilen komma körande ner i allen. När den vita bilen kommer, ja då vet alla vi som har kollat på Bonde söker fru vem som kommer. Ja just det, då kommer Linda Lindorff. Det skulle bli mitt allra första möte med Linda. Och nu skulle vi börja filma. Många tror nog att man har träffats innan. Suttit och snackat, gått igenom vad vi ska spela in, vad vi ska prata om och vad som ska hända. Men så är det inte alls. När Linda klev ur sin vita bil och sa -” Hej Marie”, då var det verkligen vårt första möte. Möten med Linda ska alltid vara autentiska. Och hon var precis så trevlig, positiv och lättpratad som jag hade sett henne vara på TV. Mina första ord i rutan var med Linda, där vid bilen. Vi var igång. Gud så kul.
Inspelningen av ”Bonde” gick inte till riktigt som jag hade trott.  Jag fick inte veta något i förväg tex vad ska vi prata om eller vad ska hända utan allt som vi ser i rutan är ”på riktigt”,  det är det som spontant händer och sägs. Producenten talar om var vi ska vara och vad vi ska göra. Några manus finns inte, så när kameran rullar och micken är på är det Linda som styr samtalet. Då är det bara att prata på. Det är aldrig några omtagningar ut kameran rullar hela tiden. Jag trodde det skulle vara mycket mer regisserat. Det var det inte alls, i alla fall inte för oss deltagare.
 
Sätt på dig lite bonniga kläder
Denna februari dag bjöd på stålande sol och värme som i april, producenten, assistenter och filmteamet kom tidigt på morgon. Jag hade dukat upp frukost och vi fick lite tid att lära känna varandra. Linda skulle komma senare på förmiddagen vid 10-tiden. Eftersom jag inte fick träffa henne innan vårt första möte vid bilen fick hon hålla till i Munkhuset när hon kom till gården.

Jag hade mycket bekymmer och tankar kring vad jag skulle ha på mig. Jag ville ju visa mig i rutan från min bästa sida för nu skulle kanske över en miljon svenskar få träffa mig och titta in i mitt hem. Och förhoppningsvis satt där några snygga män i sina TV soffor och gillade vad de såg.
Skulle jag ha stallkläder, ridkläder, vanliga kläder? var skulle vi spela in, ute inne osv?  Jag fick svaret att jag skulle ha ”bonniga kläder” typ rutig skjorta. Men det har jag inga sa jag. Ja ha, vad ska jag ha då? Det fick bli ridkläder. Jag älskar att gå omkring i ridbyxor dom är så sköna, tajta och stretchiga. Jag gillar att matcha hästens schabrak med mina ridbyxor så jag har dom i massa olika färger. I dag fick ett bli ett par blåa och en rosa polotröja, jag älskar rosa. Helst hade jag velat presentera mig i kjol, snygg topp och högklackade stövlar, det är mer jag som person. Men nu är ju detta Bonde söker fru och jag är en hästbonde och jag ska så klart presentera mig så.

Inspelningen hade börjat bra
Det var så superkul jag fick verkligen mycket energi och jag trivdes framför kameran. Jag var inte alls nervös och kunde vara mig själv hela tiden. Filmteamet var här i två dagar, det var intervjuer i olika miljöer runt om på gården. Med Linda var det lite snack både ute och inne. Jag tänkte flera gånger, hoppas nu bara att det inte kommer folk som är ute och promenerar med sina hudar.  Vilket det ofta gör. Då är det väl snart ute på bygden att det spelas in något på Munkeberg…..jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Jag tror vi hade tur, jag såg inte till en enda hundflanörer, skönt. Ville ligga lågt.

Vilka egenskaper söker du hos en man?
Nu gällde det att med några få meningar säga exakt rätt saker. Inte helt lätt. Det var viktigt att jag kortfattat kunde formulera vad jag söker för man, vem jag ville skulle skriva brev till mig, vem jag ville träffa och dejta. Frågorna kom om och om igen, beskriv din dröm man, hur ser din dröm man ut, hur ska din dröm man vara?  Jag svarade ungefär samma sak varje gång. Han ska vara jättesocial, glad och positiv, humor med glimten i ögat. Han får gärna ta plats och ha pondus. Mycket driv och mod. Man han ska också vara pålitlig, snäll, lugn och trygg. Jag tror att jag till och med beskrev min dröm man som en av mina hästar.   -” han ska vara som Tabazz. Alltid vilja framåt, orädd och modig men ändå känslig. Positiv och glad, självständig och väldigt trygg i sig själv”  Ja, så ska han nog vara, finns han?
Vad jag inte vågade säga var att han inte bör vara äldre än mig, gärna yngre. Det vågade jag inte säga i TV, men det ångra jag idag. Många av mina vänner är yngre och jag kan ju inte dejta någon i mina föräldrars ålder som i och för sig är väldigt unga, just över 70 år. 
 
Min presentation i TV4 är jag nöjd med men det som visats på sociala medier är faktiskt det enda som jag inte är nöjd med av allt som har visats. Min ”presentations trailer”, som egentligen var det viktigaste av allt, var bitvis riktigt jäkla dålig. Jag tänker då främst på när jag sitter på min gamla traktor med Wera i knät och säger något om att jag vill ha mycket brev….ja en stor brevhög vill jag ha. Jag gillar inte att det blev så mycket fokous på breven. Ja sa så mycket annat som var viktigare.
Men hur det skulle klippas visste jag ju inte då, under inspelningen här i februari. Då bara babblade jag på.
 
Hästen slet sig
Produktions teamet ville gärna filma när jag jobbade på gården, körde traktorn, fixade i stallet gjorde i ordning hästarna och red. Min syrra, Jeanette var här så hon kunde hjälpa mig lite med hästarna. Hästinslaget, det höll på att sluta riktigt illa innan det ens han börja. Vi skulle ta in några av hästarna från hagen till stallet och min syrra skulle ta den som jag trodde var mest stabil, Montez 12 år. Hon känner inte mina hästar så det kändes bra. Det var mycket folk överallt och jag tänkte att någon av hästarna kanske skulle reagera på killen som sprang runt med kameran på axeln. Men det gick bra med kamerakillen så då var det nog lugnt. Jag kommer gående med min 5-åriga Tabazz M typ 1,78 hög och ska stanna för att prata med Linda. Kameran skulle strax börja rulla och syrran skulle bara gå förbi oss med Montez för att ställa sig en bit bort. Då händer det. Montez får syn på ljudmannen som kommer runt hörnan. I ett stativ högt upp i luften sitter en grävlingsliknande gestalt (mikrofonen), han får fullkomligen spel och hoppar upp i luften med svansen i vädret trumpetandes. Han jazzar runt och min syrra tappar honom. Linda som är skit rädd för hästar, blir vit i ansiktet. Här måste jag agera snabbt.  Jag går lugnt bort mot Montez med min 1,78 häst dansande vid min sida, ber alla bara stå STILLA och håll er LUGNA. Det blir lite dramatik. Som tur var tydde sig Montez till mig och Tabazz , han stod stilla och vi kunde få tag i honom igen. Vi får snacka utan hästarna säger Linda, inga mer hästinslag, ni får filma med hästarna när jag har åkt. Så fick det bli. Vi gick in i huset och filmade vidare där i ställt. Det kunde faktiskt slutat illa och skrämda hästar kan nog göra de flest lite rädda.
 
Är hon så trevlig som hon verkar?
Jag får nästan alltid frågor om Linda när jag träffar folk och vi börjar prata om Bonde, Linda hur är hon? Är hon som på TV? Jag måste säga till alla som undrar. Ja, hon är verkligen supertrevlig, vänlig, genuin och lätt att prata med. Hon är, som vi hästmänniskor säger, ett riktigt fullblodsproffs. Efter alla år i olika produktioner, 13 år i Bonde, vet hon precis vad som hon ska prata om, vad tittarna kommer tycka är intressant, hur hon får andra att öppna sig. Hon är riktig, riktigt bra och riktigt genuint trevlig. Hon kommer, gör sitt jobb snabbt och proffsigt, sen åker hon hem igen. När Linda är på plats, då rullar kameran och vi är i inspelning. Jag hade verkligen roligt med Linda, vi bara snackar på och det är nog det som gör att det blir lite ”live” känsla över alla bonde programmen.

Det här gick ju bra
Det hade varit otroligt roliga dagar. Jag blev också väldigt glad över att jag fick beröm för att jag hade så lätt för att vara mig själv framför kameran och att jag snabbt visste vad jag skulle säga. Vissa inslag som teamet hade beräknat skulle ta 2 timmar var vi klara med på 30-40 minuter. Så det blev mycket snack och fika. Och det var jättekul, för alla precis alla i teamet var så trevliga.
 Jag var lycklig, glad och förhoppningsfull. Det här har gått bra. Nu är det bara att vänta på att vi ”bönder” ska presenteras på TV4 . Jag längtade och var otålig av nyfikenhet, undrar hur jag kommer presenteras?  Kommer någon vilja skriva till mig? Och äntligen skulle jag också få se de andra bönderna.
Nästa vecka kommer jag berätta mer om nästa inspelning. Nämligen brev utlämningen.

Läs hela inlägget »

Glad som en lärka lämnar jag Munkebergs gård och beger mig till Stockholm för att träffa produktionsbolaget Fremantle och TV4. Nu ska det signas kontrakt och jag ska få träffa alla i teamet kring Bonde söker fru, producenter, assistenter, yttersta ansvariga, jurist, psykolog och gudarna vet vilka fler…. Nu börjar resan, jag är laddad.

Singel mingel i Sturegallerian
Jag älskar Stockholm, det känns fortfarande som att komma hem, varje gång jag är på besök känns det som jag aldrig har flyttat därifrån. Denna gång var det extra roligt att komma upp, jag skulle ju också passa på och träffa min vän Ina, vi ses allt för sällan sedan jag flyttat till Skåne. 
Jag kom upp kvällen innan mötet. I väntan på att Ina skulle sluta sitt jobb tog jag en sväng i Sturegallerian. Wow, där var det ”singels night”. Vilket sammanträffande.  Här serverades gratis bubbel och färgglada shottar. Här gällde det att välja rätt färg, för enligt bartendern beskriver shotten du väljer din personlighet. Jag valde röd, sedan grön och gul. Kommer inte riktigt ihåg vad jag fick för bedömning men det blev mycket snack och så var dom ju jättegoda. Det vibrerade verkligen i luften av alla blickar som möttes. Detta ar supekul. Singel minglet avslutades med en fantastisk rolig stand up show med författaren Henrik Fexeus. Temat var så klart dejting, gud vad vi skrattade och kände igen oss i hans beskrivningar. Stockholmsvistelsen hade verkligen börjat bra.

Alla bönder var hemliga
Tidigt nästa morgon hämtade taxin mig på Västmannagatan och vi tog oss snabbt ut till Gärdet och Fremantles lokaler. Som faktiskt ligger i samma hus som jag själv tidigare har jobbat i. Så det kändes lite vant att ta hissen upp.
Jag hade tidigare fått veta att vi inte skulle få träffa de andra bönderna utan tilldelas ett rum där vi skulle sitta hela dagen och alla personer vi skulle träffa fick komma in till oss. Det var nytt för i år.  Vi bönder skulle inte ges möjlighet att börja ha kontakt med varandra eller träffas. Så där och då hade jag ingen aning om vilka de andra bönderna var. Jag fick träffa så många jättetrevliga personer under dagen, alla entusiastiska och peppande. Dom berättade om programmet, inspelningen och vad som skulle hända framöver. Nytt för i år var också att de fyra som inte blev huvudbönderna skulle ha ett liknande upplägg där dom får dejta sina brevskrivare på Siggesta gård istället för hemma på gården.

Snygg man i korridoren
Jag träffade nog 8-10 personer under dagen. Alla poängterade att dom trodde på mig, att dom skulle stötta mig och att detta kommer bli såååå bra, sååå roligt.  Jag blev verkligen peppad. Med juristen gick jag igenom kontraktet, inga konstigheter helt rimligt och normalt. Nu måste jag vara tyst om min civilstatus ända fram till jul och inte berätta för någon hur det egentligen har gått med kärleken.

Mellan alla möten gick jag ut på toa, jag kikade mig lite extra omkring för att se om jag såg några av de andra bönderna, jag visste att det var tre till där samma dag och att de satt i andra rum på kontoret. Jag var verkligen nyfiken på vilka de andra var.
Jag drog mig bort mot toaletterna och just då kommer det ut en kille från en av toaletterna.  Våra blickar möttes, hej, hej. OMG han är skit snygg. En skiiit snygg man, mitt hjärta hoppade till, tänk om han är en av de andra bönderna? han är ju en riktig Marie kille. Såg bra ut, välklädd (skit snygga skor, varför ser jag alltid det?) hade en naturlig pondus och självsäkerhet. Om han är en av de andra....? Ja då kan det här sluta hur som helst. Fattar att vi inte fick ses innan. Detta är ju riktigt spännande.

Män i din ålder skriver inte brev
Många hade under dagen prata med mig om att det är en chansning att ha med en 50+ kvinna i programmet. Varför?  Jo för män i den åldern skriver inte brev. Tjejer skriver mycket mer brev, det är liksom naturligt, även yngre killar är mer vana vid sociala medier och det känns lätt att bara ”dra iväg” ett mail.  Med lite äldre män är det svårare. En riktig utmaning. Produktionens erfarenhet var att de kommer bli svårt. Du kan få 10 brev och du kan få 100 men förvänta dig inte att du ska få en låda fylld med brev. Det kan bli tufft. Men vi ska göra allt för att marknadsföra dig och så hoppas vi på att det finns lite modiga män där ute som vågar ta chansen att dejta dig. I all glädje fick jag allt en stor klump i magen. Detta hade jag inte alls tänkt på. De män jag känner är inte alls så. Det lät som om det kommer bli ett problem. Jag fattar. Här måste jag nog själv också vara aktiv.

Jag gick igenom nålsögat
Dagen gick och nu skulle jag bli grillad av psykologen, inget jag oroade mig för, jag känner mig aldrig obekväm i nya möten även om jag visste att jag skulle bli bedömd. Var jag lämplig, skulle jag palla trycket?
Sitter där i rummet och väntar, dricker lite kaffe, äter lite frukt.  Ja för de goda bullarna var inte att tänka på. Nu gäller det att hålla vikten om man ska dejta och synas på TV.
Handtaget trycks ner, dörren öppnas och ett huvud sticker in. Jag reser mig upp för att hälsa. Åh nej, det är han. Den snygga mannan i korridoren. Fan också, så han är psykologen. Och ring på fingret hade han väl säkert också. Där sprack det. Och det var väl kanske tur det! För annars hade det kanske inte blivet någon medverkan i Bonde söker fru för min del. Snygg var han i allafall, jäkligt trevlig och jag blev godkänd...
Dagen var slut. Fylld av förväntan och med kontraktet under armen beger jag mig hem mot Munkeberg igen. Jag längtade redan till att inspelningarna skulle börja.

Läs hela inlägget »
Marie Johnson Bonde söker fru

Yes, detta var ju som en dröm, kanske för bra för att vara sant?  Fremantle, produktionsbolaget ville träffa mig för medverkan i Bonde söker fru.
Detta var ju verkligen en bit på vägen till kärleken. Jag var så glad, så upprymd, så förväntansfull. Äntligen händer det något.
 
Inte det liv jag vill ha
Jag behövde lite spänning i livet, det behövde hända något nytt.  Jag var uttråkad.  Så jäkla uttråkad av att de bara var samma sak dag efter dag. Vakna, kaffe, ut med hästarna, mocka, rida, äta och så in med hästarna igen, laga middag, nattfodra, sova.  Dagarna såg lika dana ut, måndag som söndag, onsdag som lördag. Var de så här mitt liv skulle se ut? Nej, nu behövde det veklingen hända något kul.

Jag har tidigare haft ett mycket roligt, aktiv och varierande liv, stort ungänge, middagar, mycket resor, träningar och tävlingar. Alltid hände det något. Men i mitt nya liv fanns det inte utrymme för nöje och umgänge. Allt gick ut på att få verksamheten och gården att rulla. Vad var tristast? Jag kom fram till att det var att inte ha någon att dela mitt liv med. Jag måste ändra på något, så nä inte ensam en enda jäkla vinter till, jag hade bestämt mig.

Mailade till Bonde söker fru
Bara tanken på att vara med i Bonde söker fru och därigenom får chansen att träffa mannan med sort M, mannen att dela livet med, gjorde att det pirrade i hela kroppen. Glädje, förväntan och spänning. Tänk att få bjuda hem fem snygga män till gården, hem till mig….Shit yes, detta måste jag bara göra, desto mer jag tänkte på det desto mer rätt kändes det.
Men då är det ju bara en liten detalj som kvarstår, vill verkligen TV4 ha med en 55-årig kvinna i programmet? Jag chansade, drog i väg ett mail med lite bilder. En timme senare ringde produktionsbolaget dom var intresserade. Kunde jag spela in en lite videopresentation av mig själv? Självklart, fixade håret och satte på lite smink och så upp med mobilen på kakelugnen. Nytt samtal, dom var fortsatt intresserade. Yes. Kunde dom få komma och hälsa på mig och spela in lite på gården.

Drömmen gick i kras
Allt gick i en rasande fart, nytt samtal  -”vi vill presentera dig för TV4”, du är en av 12. Alla som vi presenterar kommer tyvärr inte att komma med i programmet. Vi tror på dig, du passar kanon bra i programmet. Vi ringer dig direkt efter vårt möte med TV4 på onsdag.
Oj vad jag väntade på det samtalet, hoppades, höll tummarna och var nervös. Men ingen ringde den onsdagen. Jag fattade direkt att jag inte var aktuell. Dom utvalda kontaktas alltid först, sedan avvaktar man om någon tackar nej, då blir ”reserverna” uppringda. Så gjorde vi alltid när jag jobbade med rekrytering, så är det säkert i denna branschen också tänkte jag. På fredagen fick jag veta att jag inte var en av de utvalda. Men om jag var intresserad så ville produktionsbolaget presentera mig igen nästa år   -”för du ska bara vara med så är det, vi tror på dig”  TV4 vågade inte satsa på dig men det gör vi.

Jag ger aldrig upp
Luften gick totalt ur mig, jag blev riktigt ledsen. Jag hade ju hoppats finna kärleken genom Sveriges största dejtning kanal, TV4s mest folkkära program. OK, då blir det väl till att vara ensam en ”jäkla vinter”  till.  Men nästa år då ska jag vara med. Det är bara att komma igen, inte ge upp, kämpa vidare. Och det gjorde jag.  I år vågade TV4 satsa på mig. Jag blev en av de åtta utvalda bönderna. Jag är så tacksam för alla som trodde på mig och att jag fick denna chans.  Det jag inte visste då var att åtta skulle bli fyra + fyra och att det skulle blir två olika ”Bonde” program.

Läs hela inlägget »
Etiketter: en andra chans
Alla jag träffar tycker så klart det är jättekul och modigt av mig att vara med i Bonde söker fru - kärlek åt alla. Modigt? det har jag faktiskt inte tänkt på själv. Är det modigt att vara med i Bonde söker fru? Ja det kanske det är...men för mig var det mest en spännande utmaning i att finna kärleken.
Jag får också ofta höra  - "du är så jäkla bra, du borde jobba på TV". Ja det håller jag nog med om, att jobba med TV alltså.
Det har verkligen varit jättekul att spela in programmet, jag gillar miljön, stämningen och är helt obehindrad av kameror, intervjuer och möten. Så ja, det hade varit kul att jobba med TV. Det gör jag gärna igen, hade varit roligt att göra ett hästigt program.

Men måste man verkligen vara med i Sveriges största dejting program för att hitta kärleken?

För mig växte iden långsamt fram, när jag blev ensam här på min gård för 5 år sedan trodde jag nog inte at det skulle vara så svårt att hitta en ny livspartner. Det kanske det inte är heller. Men man måste vara redo själv. Alla sa, det tar ett år sen är du på banan igen, pigg och gla.... det gick ett år och det gick två år och det gick ytterligare ett år till. Efter tre år började jag kunna vakna upp på morgonen och känna igen mig själv. Det första året har jag bara svaga minnen av. Men jäklar vad jag kämpade, jag ville behålla gården, jag ville få min verksamhet att rulla på, jag ville rida och utbilda hästar. Det var tufft, jag mådde skit. 

Men så en kväll när jag satt jag där i soffan och tittade på Bonde söker fru hände något. Det var det året som Sigrid Bergåkra var med, hon var så himla bra, snygg och framgångsrik, och när jag hör henne säger -"inte ensam en jäkla vinter till" då vaknade jag till. Nä just det, inte ensam en jäkla vinter till.
En god vän hade länge velat anmäla mig till Bonde söker fru men jag hade inte nappat på förslaget. Men nu kände jag, kan Sigrid så kan jag.....
 
Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer