Speed dejting är superkul

Nu är det spännande, jag sitter i bilen på väg till Clarion hotell på söder i Stockholm. Ingen lång färd eftersom jag just lämnat Västmannan gatan, Ina och en kul helg i storstan. Jag ska äntligen få träffa de andra bönderna. Det är kvällen innan inspelningarna ska börjar, vi ska äta middag ihop med hela produktionsteamet och övernatta i stan innan vi drar ut till Siggesta i gryningen. Jag har funderat mycket på vilka bönder det skulle bli som jag ska tillbringa dagarna med ute på Siggesta gråd? Nu ska  jag äntligen få veta.
 
En dammig bakdel
Det är juni och högsommar i hela Sverige, ungdomarna slutar skolan och det är partystämning i hela Stockholm. Det vibrerar spänning och förväntan. För många börjar en ny tid, för andra ett efterlängtat sommarlov. För mig är det förhoppning om något nytt, kanske ett nytt liv. Min energinivå är på topp, jag är sprudlande glad och förväntansfull. När jag svänger in till hotellets parkeringshuset har jag en vit bil framför mig, när jag kommer närmare ser jag att den är riktigt skitig baktill. Det måste vara en av de andra bönderna, bilen har helt klart kört på dammiga grusvägar. Inga storstads bilar ser ut så. Biljettautomaten strular vid infarten, en lång kille sitter i bilen det ser jag, nu sticker huvudet ut han pratar med någon i högtalaren. Åh det är Magnus, jag känner tydligt igen honom. Bonde nummer två. Vi träffas vid hotellingången när vi har parkerat våra bilar. Vi börjar snacka direkt eller rättare sagt jag dyker på honom med tusen frågor så klar.  Vi checkar in och bestämmer oss för att sätta oss i solen på uteserveringen och ta en öl och invänta att de andra två deltagarna ska dyka upp.
 
 

De fyra bönderna
Magnus får ett telefonsamtal från produktionen, middagen för oss ikväll är inställd. Ni får gå ut och äta själva. Vi blir båda riktig sura, varför har vi stressat hit, varför ringer dom och säger detta nu en timme innan vi ska ses? Det visade sig att vi alla hade haft önskemål om att få komma direkt till Siggesta nästa morgon med då fått veta att det var en viktig middag för att lära känna produktionsteamet och varandra….. dålig start men ja ja det blir som det blir. Inga problem tänkte jag, jag har bott flera år på söder så jag tar gänget till ett trevligt ställe.

Vi sitter i solgasset och småsnackar, en välklädd kille med solglasögon sätter sig vid bordet bredvid oss. - Magnus är inte det Henrik? Magnus kollar, jo det är det. Bonde nummer tre. Hallo Henrik, här är vi kom och sätt dig med oss. Så kul, nu sitter vi där och chattrar som om vi känt varandra i evigheter. Vem blir den fjärde bonden som kommer? Det var olika gissningar från oss alla, så jag gick till receptionen. Det är så att vi väntar på den fjärde personen i ”bonde” gänget. Jag skulle behöva veta om han eller hon har checkat in?  Nej personen har inte checkat in. Jag drog en rövare, kan du säga vem det är? Nej tyvärr jag får inte lämna ut några namn. OK, kan du säga till ”henne” att ringa mitt nummer när hon checkar in? Javisst jag ska säga till henne när hon kommer. Killar det är Leonora vi väntar på, va hur vet du det? Jag drog en rövare i repan och tjejen sa att hon skulle säga till ”henne” så det kan bra vara Leonora vi väntar på. Och mycket riktigt, en stund senare anslöt Leonora. De fyra bönerna var samlade.

Första mötet
Vi hade checkat in i vårt urfina och mysig ”bonde hus” på Siggesta gård. Här bodde vi avskilda från alla andra nere vid vattnet. Brevskrivarna bodde i hotellrummen i herrgårdens flyglar så vi kunde inte se varandra. Schemat var späckat och inspelningen hade börjat redan då vi anlände med våra bilar till gården. Vi bönder samlades i huvudbyggnaden, där riggades det upp inför speed dejten och människor kom och gick. Någon strök Lindas skjorta, andra pratade telefon. Det verkade vara lite organiserat. Kunde man kanske få lite vatten, kaffe, en frukt eller nötter? Vi hade varit uppe sedan 5 på morgonen, ätit frukost kl 6 och nu började klockan närma sig lunch. Produktions teamet hade sin egen sponsor dryck och vatten flaskor, men ingen tänkte på oss. Det kändes lite konstigt vi surnade till lite och jag bad om lite dryck och något att äta. Motvilligt plockades de fram av en sur dam, som tillhörde Siggesta gård, detta var tydligen inte beställt. Jaja vi fick vårt vatten och kaffe. Under tiden vi väntade på att allt skulle dra igång gjorde jag en härlig ny bekantskap i Mia Högfeldt, Lindas sminkös, ja hon har en egen sminkös. En helt fantastisk kvinna som sminkar många kända ansikten som du ser i TV ruta. Innan vi skildes åt fick jag hennes bok Make UP, så himla gulligt av henne. Vissa personer glömmer man aldrig även om man bara träffats en kort stund.

 
Snart skulle vi få gå ut på trappan och träffa våra brevskrivare. Linda anlände och vi satt och snackade en liten stund med henne. Stämningen var hög, tror också några var riktigt nervösa. Nu var de snart dags. Brevskrivarna skulle placeras vid sina bord i den vackra tärdgården på huset baksida. Vi fick inte se dem innan vi skulle komma ut på trappan så vi blev infösta i ett av huset alla vackra rum på framsidan tills alla var på plats.
 

En saknas 
Linda gick ut på trappan och började prata med brevskrivarna, nu var vi redo. Vi öppnar dörren och går ut, där sitter 18 st förväntansfulla personer som applåderar högt. Vilken härlig entré. Jag tror även att några busvisslade, kommer inte riktig ihåg för när jag vänder blicken till ”mitt bord”, så blir det många tankar. Shit, där sitter bra fyra, det ska vara fem, är det en till som inte kommer, har dom bytt ut någon? Jag känner inte riktigt igen en person. Linda förklarar att jag väntar ytterligare en brevskrivare som är på ingång. Hans tåg var försenat. Senare berättade Tore för mig att han tyckte att jag såg lite nervös ut, men det var jag inte alls, bara förvirrad. Jag gillade verkligen det här, att träff nya människor, göra och uppleva nya saker och att stå framför kameran. Yes, att stå framför kameran, jag älskade det. Att kunna vara sig själv och fatta sig snabbt. Det var urkul. Kanske har jag varit skådis i mitt förra liv, det känns nästan så. Vem vet.
 

De brevskrivare jag skulle speeddejta var kanske inte riktigt de jag hoppats på och drömt om. Men nu var det som det var. Avhopp hade gjort att nya brevskrivare med kort varsel fick komma in. Inte helt mina val. Jag hade bestämt mig för att ge alla en ärlig chans att visa vilka de var. Vara öppen och intresserad. Intervjusituationen, dvs att intervjua människor är ju min ”bakgata” och något som jag tycker är superkul.  Så speeddejterna såg jag verkligen framemot. Alla människor har något spännande att berätta, om man bara ställer rätt frågor.

Jag sitter i ett vackert rum i huvudbyggnaden och väntar på min första dejten, två kamerateam finns också i rummet. Jag tittar på kamerakillen som står placerad snett framför mig till höger. Jag tittar igen, vänder snabbt bort blicken men kan inte låta bli att kolla igen. Tittar in i ett par vackra gröna ögon. Wow det stod faktiskt en riktigt snygg kille bakom kameran. Helt klart min typ. Han skulle ju suttit i stolen framför mig inte varit bakom kameran, hann jag tänka innan det knackade på dörren.

Presentera dig på 5 min
Dörren öppnas och in kommer Tore. Pigg och glad som en lärka. Han hade lätt för att prata och kändes som en bra kille, vi skulle nog kunna ha kul ihop. En fråga jag ställde till alla var, om du skulle imponera på mig och bjuda mig på en riktigt trevlig dejt vad skulle vi göra då? Med Tore skulle jag få åka till Balsberget, ett litet berg vid en sjö utanför Kristianstad. Det han inte visset var ju att jag är uppvuxen inte långt därifrån och har varit där jättemycket. Där skulle vi ha pick nick, trevligt men nej jag lyfte inte från stolen direkt.

Alberto skulle ta med mig på en koncert med First Aid Kit, det lät kul, dom är bra. Men nja inte heller där lyfte jag från stolen. Aliresa skulle ta med mig på en biltur, vi skulle bara köra iväg. Okey vart ska vi åka då? Nja det vet jag inte vi bara kör. Men ska vi hamna i Södertälje eller Spanien? Nja det visste han inte. Nej inte heller det fick mig att lyfta, men lite spännande kunde det bli.
 
Dejt 2 var Christer, ”hästomanen”  jag hade inte sett honom innan han kom in genom dörren. Jag fick en mindre chock, han var ju en gammal man. Såg inte alls ut som på fotot. Minst 20 år äldre. Men oj hur gör jag nu. Det fick bli ”hästsnack”. Han hade gjort massa spännande saker i hästbranschen, hade jobbat på Hovstallet, flyget dyrbar hästar över hela världen. En riktig hästkarl. Det var kul att lyssna på hans berättelser. Snacka hade han inga problem med. En rolig ”snubbe”
 
Dejt 3 är Alberto, en försynt, vänlig och mycket trevlig person med intresse för historia och ”sånt som funnits länge”.  Tyvärr hade vi inte mycket gemensamt.
Dejt 4 öppnar dörren, Alireza smyger in, väldigt lugn och försiktig. Här gällde 1000 frågor, få honom att prata och känna sig bekväm. Det lossnade lite och han började berätta om sig själv. En snäll, vänlig och genuin person.
Sista personen in var Hans Erik, han är jättenervös, och så ska han börja dansa och trycka sig mot mig. Det är det absolut värsta jag vet. Jag försöker få honom att sluta och hålla honom på avstånd, men han ville bara fortsätt sin polka. Han var inte alls den person som han beskrivet i brevet, även han hade skickat med ett gammalt foto och dessutom kände jag att den ålder han uppgivet inte kunde stämma.
 
Det var jättekul att speddejta jag hade kunnat sitta där hela dagen, hade behövts 5 till......Men helt klart några jag ville lära känna mer. Man vet ju aldrig.
 

Får inte umgås
Vi fick bara träffa våra brevskrivare när kamerateamet var med och vi skulle spela in olika sekvenser. Och det var inte jättemånga minuter åt gången, resten av tiden var de inspelningar på olika håll. Varje bonde har sitt filmteam, så mitt team följde både mig och mina brevskrivare. Det samma gäller produktionsteamet och deltagarna i programmet. Vi umgicks inte, sågs inte mer än när det var inspelningstid. Alla höll till i sina ”läger”.  Om intresse skulle uppstå, viket så klart har hänt, mellan någon som jobbar i teamen och en deltagare i programmet så blir det inte bra. Det får inte hända. Jag tror tom personen blir av med jobbet. Så att försöka snacka med den där snygga kamerakillen var inte att tänka på.  Hade det varit i ett annat sammanhang hade jag inte tvekat. Jag hade direkt börjat prata med honom och bjudit ut honom på en öl. Som tur var han inte i mitt filmteam.

För att hålla koll på att vi följde dessa strikta regler hade vi en ”kärleksvakt”, Emelie, hon var med oss hela tiden i vårt bondehus. Hon till och med följde med oss från huset till ställen där vi skulle ha inspelning, hon hämta mat till oss och följde med oss och handlade. Vi fick inte lämnas ensamma en sekund utanför huset. Det gjorde absolut ingen för hon är en superhärlig och rolig tjej som snabbt smälte in i vårt skojfriska gäng. Hon hade så klart också en annan roll, att rapportera stämningen och hur våra tankegångar gick kring våra dejter och vår situation till produktionsteamet. Men klart att det hände saker som hon inte kände till, när det gäller kärlek är allt möjligt.

Speeddejterna var avklarade och redan i morgon förmiddag skulle vi bjuda in de personer vi ville fortsätta att dejta. Att en så snabbt skulle få åka hem är ju lite tråkigt och ledsamt. Alla vet spelreglerna och är säkert beredda när det väl händer, tänkte jag. Den som skulle få lämna hade bara fått träffa mig i 5 min. Det visar sig nu när jag sett programmet att han inte alls var förberedd på att han skulle få åka hem så fort. Det var ledsamt att se honom besviken.

Mina dejter, livet i Bondehuset och bakom kulisserna kan du läs mer om i kommande bloggar. Nästa vecka ska Tore gästblogga något som jag i alla fall inte vill missa.
Ha en fin vecka och stressa nu inte för mycket, snart är det jul.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar